I 19:s Militärmusikkår i Boden
I 19:s Musikkår har liksom många andra musikkårer en lång historia bakåt i tiden. Dock var det inte den första musikkåren i Boden. Första militärmusikkåren på plats i Boden var Ing 4:s musikkår. Ing 4 var vid denna tid en ingenjörskår, alltså inget regemente, men ingenjörna var först på plats eftersom de det skulle byggas broar över älven m.m. för uppbyggnaden av Bodens fästning och garnision.
Kåren från Ing 4 (del av Ing.1:s ingenjörskår) förflyttades till Boden 1908 (tidigare Notviken utanför Luleå). De kom innan dess från södra Sverige och hade med sig en liten sextett. Musikerna i kåren kom från olika regementen i landet och alla hade därför olika uniformer och torde därför sett lite udda ut innan de antogs till de nya tjänsterna. 1937 kom namnbytet till Ing3 och 1973 upphöjdes det till regemente, Bodens ingenjörregemente.
Bodens Fästning
1902 startade byggandet av Europas tredje starkaste fästning (efter Gibraltar och en fästning i franska Maginollinjen), och den lilla byn Boden invaderades av tusentals fästningsbyggare och militärer.
Med tiden anslöt andra regementen som fästningsartilleriet A8 (från Karlsborgs fästning) medförandes en 12-manna militärmusikkår, fältartillerikåren A5, intendenturkåren Int 3 samt kommendats– och generalstab. Samtliga kårer och regementen hade små musikgrupper som sextetter eller oktetter i blandade uniformer.
Boden var vid denna tid en liten by och invånarna torde aldrig tidigare sett ett blåsinstrument. Troligen fanns inga möjligheter att inköpa dylika instrument i Boden förrän på 1930-talet. Musikerna i militärmusikkårerna hade med sina egna instrument när de anlände till Boden som troligen hade inhandlats nere i Europa. Blåsinstrument på den tiden var sällsynta och ett eftertraktat krigsbyte för de flesta krigförande länder under 1800-talet.
Den första orkestern i Boden, Concordia, bildades troligen 1903 av musikläraren Frank Carlström. Violinorkestern bestod av tre kvinnor och tolv män. 1905 tog musikfanjunkaren Nils P Carlsson över ledarskapet för Concordia. Under hans ledning blev det en renodlad blåsorkester.
Tillgängliga instrument i Norra Sverige under början av 1900-talet var främst fioler och munspel. Ville man ha ett dragspel så kunde man vända sig till Åhlén & Holm som vid denna tid huserade i Insjön. År 1909 kunde man där köpa ett lite mer avancerat 2-radigt dragspel för 29:50. Då fick man ett äkta Wiener-spel, 4-stämmigt med 21 tangenter och 8 basar samt 14-delad bälg. Inflationsvärde år 2014 cirka 1.400 kronor.
Från Fältjägarkår till Infanteriregementet I 19
År 1908 upphöjdes Norrbottens Fältjägarkår, på Notviken utanför Luleå, till infanteriregementet I 19 och anlände till Boden med tåg från Luleå en kulen regnig oktoberdag 1908.
Från järnvägsstationen tågade regementet genom samhället med en 9-mannaorkester i täten, anförd av en regementstrumslagare (tamburmajor). Eftersom ingen asfalt fanns på den tiden gick färden på leriga vägar mot träbron över Bodån.
Marschen gick vidare upp till de nya kasernerna vid I 19, förbi bondgårdar och enklare hus, innan man kom fram till kasernerna nummer 1, 2, 3 och 4. Inga bostäder till officerarna var ännu klara vid denna tid och man inkvarterades därför i inköpta bondgårdar och i kanslihusets vindsvåning.
Ungefär vid denna tidpunkt antogs också Finska Rytteriets marsch (kompositör okänd) som I 19:s officiella regementsmarsch.
Under Bodens Kanoner
I och med flytten till Boden hade musikdirektören A.V. Sundgren komponerat sin marsch ”Under Bodens kanoner”, ett mycket omtyckt och pålitligt paradnummer för många musikkårer, inte bara i Boden. Marschen är en sk. “beskrivande marsch” – där förekommer kanonbuller och skottsalvor, som ska illustrera regementenas försvar av fästningen.
Musikkårens popularitet steg i och med parkkonserter och marscher genom Bodens by, som först blev municipalsamhälle 1896 i Överluleå landskommun och därefter egen stad 1919.
De uppskattade parkkonserterna för allmänheten under sommaren skedde oftast i den lilla parken vid Lundagårdsskolan innan Manskapsparken vid I 19 kom till cirka 1915. Där byggdes en stor scen och musikkåren konserterade där en gång i veckan.
Musikkårernas Sammanslagning
År 1927 slogs de små orkesterenheterna från de olika förbanden ihop till en enda musikkår, I 19:s musikkår. I början av 1930-talet hade I 19:s musikkår växt till cirka 35 musiker förutom musikelever. Cirka 10 musiker fler än vad man vanligen hade vid infanteriregementena vid denna tid. Omkring 1937 byggdes musikkåren ut ytterligare till totalt 45 musiker, inklusive musikelever.
Några år senare skedde en omorganisation i landet då tre av musikkårerna upphöjdes till typ 1-kårer: Svea Livgardes och Flottans musikkårer i Stockholm samt den stora musikkåren vid I.19, den sk. Kungliga Norrbottens Regementes Musikkår i Boden.
Enligt marschspecialisten och radiokommentatorn Bo Ancker var det ”hugget som stucket” vilken som var bäst, I 19:s eller Svea Livgardes musikkår. För bodensarna torde dock valet varit enkelt.
Kalla-Krigets Dagar
Under Gonks popår under mitten på 1960-talet rådde fortfarande det sk. Kalla-Kriget mellan väst- och östmakterna. Fortfarande fanns många områden kring Boden där man ej fick vistas och än fler platser där fotografering var förbjuden.
Allmän värnplikt var fortfarande aktuellt och Boden var full av militärer och värnpliktiga till näringsidkarnas glädje. Varje år anlände värnpliktiga i tusental och samtidigt lämnade lika många staden. Regementena hade utökats och där fanns nu infanteristerna på I 19, artilleristerna på A8, signalisterna på S3, pansarfolket på P5, ingeniörerna på Ing 3 och även en militär helikopterskola fanns på plats.
Bland oss popmusiker och andra fanns vid denna tidpunkt inte många tankar om krig och elände. De värnpliktiga som anlände till Boden ville hem så fort som möjligt och den som inte räknade dagarna fram till muck ansågs inte tillförlitlig.
Flygarbalen i Bredåker utanför Boden var säkert något att se fram emot för de som hade lyckan att få delta. Utanför Boden fanns nämligen ett militärt flygfält som inhyste värnpliktiga från flygflottiljen F21 i Luleå. Tillställningen omgavs dock av lite hysch hysch och annonserades mer genom mun-mot-mun metoden än på något annat sätt, bl.a. inbjöds elever från stadens sjuksköterskeskola. Antagligen för att värnpliktiga vid flygfältet endast vill ha dit kvinnliga besökare och inte män från Boden-trakten. Där spelade Gonks en sommarkväll 1965.
Dylika baler var en gammal tradition på de olika officers- och underofficersmässar i staden men annonserades aldrig i pressen. På I 19 förekom den så kallade Lindahlmiddagen och A8 hade sin Santa-Barbara-middag (efter artilleriernas skyddshelgon) med efterföljande dans.
Dessa middagar föregicks oftast tidigare på dagen av ceremoniella inslag med hela I 19:s musikkår. Utvalda delar av musikkåren stod för dansmusiken senare på kvällen. Senare i “modern” tid spelade någon av stadens dansband. Under andra världskriget var sådana tillställningar betydligt vanligare för att skapa sammanhållning inom regementena inför ett eventuellt krig i Sverige.
Den Populära Musikkåren
Omkring år 1960 skedde ett namnbyte för I 19:s Musikkår till Arméns Musikkår i Boden, för att markera att musikkåren tillhörde ALLA förband där. Ibland hörde man även benämningen “Armémusikkåren i Boden”.
Bland många popmusiker i Boden fanns ett stort intresse för I 19:s Musikkår, som den fortfarande kallades av de flesta bodensare. Flera av oss spelade i stadens skolorkester där flera musiker ur musikkåren tjänsgjorde som lärare och det höjde naturligtvis intresset för marschmusik men även för annan slags musik.
När vi senare bytte skolorkesterns trumpeter, ventilbasuner och klarinetter till elgitarrer, elbasar och trummor så fanns intresset fortfarande kvar för Musikkåren. Det var sällan vi missade en konsert ute på stans parker eller invigningar av olika slag. Men vi marschmusik-nördar hade redan lagt märke till att Musikkåren inte musicerade lika ofta som tidigare och ryktet om neddragningar började florera.
Regionmusiken
Kårens namn ändrades vid flera tillfällen och 1971 blev musikkåren “halvmilitär” då Regionmusiken bildades i landet och fick då heta Regionmusiken i Boden. Myndigheten i Stockholm var dock helt civil.
I och med Regionmusiken avskaffades alla militära grader och inte ens musikdirektörerna fick behålla sina titlar och kallades istället för kapellmästare eller regionkapellmästare. Mycket säkert på grund av de politiska strömmar som gällde i och med den sk. Studentrevolten och Vietnamkriget som innebar en mer negativ syn på militärer.
Senare blev det en värnpliktig musikkår i Boden som fick namnet Norrlands Musikpluton (1992), senare 1993 Armens Musikkår Norrland. Tyvärr tappade Boden succesivt cirka 30 musikertjänster som överfördes till den nybildade Norrlandsoperan i Umeå i början på 70-talet. Armens Musikkår Norrland skrotades dock 2001 och därefter fanns i Boden inga heltidsanställda musiker inom Försvarsmakten.
Alla musikintresserade i Boden hade långt innan dess förstått att musikkårerna i landet var på väg att avvecklas. Men innan dessa hemskheter inträffade så hade alla medlemmarna i Gonks redan lämnat staden i början på 70-talet. Två av oss kunde istället lyssna på Arméns Musikkår i Stockholm. Men det gick det också…
I Boden finns alltså inte längre någon marschmusikkår. Försvaret (regeringen) hade ont om pengar och valde att prioritera bort i stort sett alla kårer i landet vilka avvecklades successivt.
Dock finns idag Hemvärnets Musikkår Norrbotten med hemvist på Varvsgatan i Luleå. De fick sitt namn 1998 från att tidigare, 1973, kallats för Luleå Hemvärnskrets Musikkår.
Den enda kvarvarande kåren inom Försvarsmakten med heltidsanställda musiker är Marinens Musikkår i Karlskrona som har en besättning på 30 man.
